”Läkaren sa att jag vore dum i huvudet om jag någonsin satte mig på en häst igen”

Ridolyckan höll på att göra henne förlamad och krossa drömmen om att gå på ridgymnasium. Bara ett år senare har Ebba Konradsson övervunnit många hinder. - Hästar är mitt liv och jag vägrar att ge upp.

Ebba är 16 år och kommer från Olsfors i Bollebygd. Hon började rida redan som fyraåring och 2017 göts bottenplattan till hennes alldeles egna stall.

- När vi påbörjade bygget så skulle vi köpa häst, men det var lättare sagt en gjort. Vi letade länge och hittade till slut en ridhäst i Norrköping, Sigge, som vi åkte och provred.

Känslan när jag kom in i stallet var bara att den där hästen ska med mig hem. Vi klickade helt enkelt!


Slagen och ärrad

Sigge har en tung historia i bagaget. Han är från Lettland och har blivit misshandlad av sina forna ägare. Detta syns genom bland annat ett stort ärr på vänster sida om svansen.

- Sigge var fem år när vi köpte honom och rädd för människor, men han litade på tjejen som hade honom så jag tänkte att det bara behövdes tid.

Fem dagar efter att Sigge kommit på plats i inackorderingsstallet var det dags för Ebba att sitta upp och rida själv för allra första gången.

- Lördagen den 18 november klockan 12.00 skickar jag ett SMS till mamma och skriver ”Nu rider jag”.
Jag hoppar upp och känner att Sigge är spänd så jag lättar på tygeln så han får sträcka på sig och slappna av medan jag klappar och pratar med honom. Men det fick motsatt effekt.

Han visste inte vad han skulle göra och om han inte vet vad som händer så får han panik för han tror att han ska få spö igen. Han började bocka, studsa och flyga åt alla håll. Jag hamnade framför sadeln och sedan minns jag inget mer. Det blev bara svart.


Minns inte olyckan

Ebba minns inte själva olyckan, men tankarna direkt efteråt.

- Jag känner att jag ligger ner och kan inte röra mig. Inte ens öppna ögonen. Tankarna snurrar om att jag kanske drömmer. Minuter flyger förbi. Till slut får jag upp ögonen och första frågan man ställer sig är ”Var är hästen?”. Jag ser inte Sigge!

Ebba krälar upp och går dubbelvikt mot stallet.

- Jag kände ett jättetryck över bröstet. Mitt knä gick inte att räta ut och handleden värkte jättemycket. Jag såg inte Sigge någonstans och försökte ropa på honom, men det gick inte. Jag såg stallägarna komma ut. Grannen hade ringt och sagt att det stod en häst vid hagen med full utrustning, men utan ryttare.


Risk för förlamning

Stallägarna tog av Ebba skyddsvästen och hjälmen, vilket man inte ska göra vid en allvarlig fallolycka. Deras välmenade, men felaktiga beslut skapade stor oro hos sjukhuspersonalen på akuten.

- De hade panik för att jag inte hade väst och hjälm på mig. De hämtade bår och spände fast mig på traumaavdelningen med remmar. Huvudet fick en stor skumgummigrej med kardborreband så jag inte kunde röra mig. Risken fanns att jag hade punkterat lungan och att ryggmärgen var påverkad.

Läkarna har i efterhand sagt att det var änglavakt att jag inte blev förlamad. Från bröstet och ner vore logiskt.
Ebba hade dock fått en grov hjärnskakning och fyra påverkade kotor i ryggen. Hon är nu också en centimeter kortare än innan före olyckan.

- De tror att jag ramlade på huvudet.


Avråddes ridning för all framtid

Ebba blev sängliggande och fick inte röra sig överhuvudtaget.

- Behövde jag gå på toa var det tvåmanshjälp som gällde.

Hon sov två nätter på sjukhuset i Borås. På måndagen fick hon en korsett som hon skulle ha på sig dygnet runt i åtta veckor, men det värsta var inte korsetten utan läkarens förmaning.

- Läkaren sa att jag vore dum i huvudet om jag någonsin satte mig på en häst igen och det var som ett slag i magen. Han sa ”Lilla vännen, du har i stort sett brutit din rygg. Du kan inte hoppa upp igen”.


”Många tyckte att han var farlig”

Men Ebba vägrade att ge upp. Hon hade redan planerat att börja på Sveriges Ridgymnasium och kunde inte föreställa sig ett liv utan hästar.

- Det var många återbesök hos läkarna. Hur många som helst. Till slut fick jag höra det jag ville, att jag skulle kunna rida igen. Första budet var att jag skulle vänta ett år, men efter ytterligare återbesök bestämdes det att det räckte med sex månader.

Omgivningen tyckte att Ebba skulle sälja Sigge, men det alternativet fanns inte i hennes värld.

- Många tyckte att han var farlig och att han skulle ta död på mig om jag behöll honom. Att han inte gick att kontrollera. Men jag tänkte bara att olyckan inte var hans fel. Han hade ju bara varit rädd.


Koncentrationssvårigheter och viktnedgång

Rehabiliteringen efter olyckan har varit tung och när korsetten väl togs av den 17 januari 2018 hade Ebba förlorat femton kilo och led av svåra koncentrationssvårigheter efter hjärnskakningen. Hon började gå hos sjukgymnast två gånger i veckan och tränade Sigge däremellan från marken.

- Det började med att jag satte handen i stigbygeln, en vecka senare satte jag i foten, sen hoppade jag upp och ner och lyfte benet. Det var små, små framsteg.

Ebba och Sigge formade ett starkt band över tid. Långsamt och med mycket tålamod.

- Jag började känna mig allt tryggare och han accepterade mig. Det var en underbar känsla första gången jag kunde sitta upp på honom igen och det hände dessutom på min födelsedag den 1 april.


Stallchefen trodde på Sigge

Tiden flöt på och snart var det dags att lämna Bollebygd för Varberg och börja på Sveriges Ridgymnasium.

- Mamma bokade in möte med rektorn och två ridlärare. Hon tyckte att det var viktigt att de fick veta om olyckan, men jag ville inte berätta. Jag har alltid varit den tysta, blyga tjejen. Men personalen på skolan var glada att vi berättade.

Sigge skulle egentligen inte ha varit med på lektionerna, men stallchefen övertygade Ebba om att i alla fall testa i några veckor.

- Hon gjorde det som ingen annan hade gjort, hon trodde på honom, och det blir en trygghet att ha någon som tror på en.


Inga problem i undervisningen

Sigge fungerade utmärkt i undervisningen och till slut valde Ebba att berätta om olyckan för klasskamraterna, vilket föll i god jord.

- Här dömer ingen ut mig eller Sigge och det har betytt mycket att lärarna tror på honom.

Att Sigge skulle ha ett tungt förflutet är idag mycket svårt att tro.

- Halvåret vi spenderade tillsammans på marken har betytt mycket för honom. Han är idag extremt sällskaplig och kelgrisen i stallet. ”Alla älskar Sigge” heter boken och det kanske ligger något i det. Han är underbar och han passar med alla hästar så länge man inte gör någonting förhastat.


Sikte på framtiden

Nu är det över ett år sedan olyckan. Ryggen känner Ebba inte av så länge hon tränar och fokus ligger på framtiden.

- Jag vill plugga vidare på högskola till lärare eller ekonomichef.

Men att sluta arbeta med hästar är inget alternativ.

- Jag vill bli egenföretagare och arbeta med hästar på fritiden.

Någon särskild typ av hästar?

- Ja, hästar som haft det tufft, men som kan få det bra. Som Sigge.

Annelie Adamsdotter
Lärare
annelie.adamsdotter@ridgymnasium.nu

FLER NYHETER

”En upplevelse för livet”
”En upplevelse för livet”

De tog chansen och fick en resa de aldrig glömmer.

Läs mer »

Eleven som blev lärare och sen elev igen
Eleven som blev lärare och sen elev igen

Hon har hjälpt hundratals elever med division och variabler.

Läs mer »

Med höga hopp om framtiden
Med höga hopp om framtiden

Pontus Gravander är en lovande hoppryttare från Strömstad som tog studenten från Sveriges Ridgymnasi...

Läs mer »